Förbättring av miljön

Landsbygdsprogrammen är centrala instrument i samband med jordbrukets vattenvård, bevarande av den biologiska mångfalden och begränsning av utsläppen av växthusgaser. Tack vare långsiktigt arbete har den näringsbelastning som jordbruket står för slutat att öka, men eutrofierade sjöars och vattendrags tillstånd förbättras mycket långsamt. Odlingsmetoderna utvecklas hela tiden i en riktning som är hållbar med tanke på miljön och klimatet.

En stor del av finansieringen från landsbygdsprogrammet riktas till förbättring av miljön. Miljöförbättrande insatser ingår i många av landsbygdsprogrammets åtgärder, och miljö och klimat är sådana genomgripande teman för landsbygdsprogrammet som ska beaktas i all verksamhet.

Finland har ingått ambitiösa internationella åtaganden, bland annat via skyddskommissionen för Östersjön  (HELCOM) och EU:s klimatstrategi. Också ramdirektivet för vatten medför förpliktelser för Finland. Finland har också förbundit sig till FN:s biodiversitetsstrategi, som syftar till att främja den biologiska mångfalden inklusive bevarandet av husdjursgenetiska resurser.  En utmaning för Finland består också i att minska ammoniakutsläppen i linje med direktivet om utsläppstak. Landsbygdsprogrammet är centralt när det gäller att fullfölja de här åtagandena för jordbrukets del.

Vattenskydd och återvinning av näringsämnen går hand i hand

Finland har alltsedan 1995 tillämpat ett system med miljöstöd för jordbruket (numera miljöersättning) som EU delfinansierar och som nästan 90 procent av jordbrukarna har förbundit sig till. Tack vare miljöåtgärderna har näringsbalanserna i åkrarna förbättrats en hel del, vilket betyder att gödslingen allt mer anpassas till växternas behov. Därför riskerar en allt mindre del av den tillförda växtnäringen att utlakas efter växtperiodens slut.  Jordbrukets miljöbelastning har krympt betydligt mer i Finland än i OECD- eller EU-länderna i genomsnitt. Åtgärder som ökar växttäcket vintertid, fånggrödor och skyddsremsor samt skyddszoner har också minskat utlakningsrisken.
 
Miljöersättningen spelar en framträdande roll för minskningen av näringsbelastningen från jordbruk. I och med miljöstödet har jordbrukarnas miljömedvetenhet växt och resultat uppnåtts. Tillvaratagandet av växtnäring har ökat och stallgödseln utnyttjas effektivare än förr. Dikesrenar och skyddsremsor har minskat erosionen, alldels som det vintertida växttäcket. Fosforutlakningen till sjöar och vattendrag minskar med avtagande ytavrinning, när åkern har ett växttäcke över vintern och växtrötterna hindrar marksubstans från att sköljas bort från åkrarna. Bortförseln av utlakade näringsämnen till Östersjön minskar och bromsas upp när man anlägger och sköter våtmarker genom icke-produktiva investeringar och sådana miljöavtal som ingår i miljöersättningssystemet.

Under de tio senaste åren har användningen av fosforgödselmedel minskat med mer än 50 procent. Fosforbalansen, som uttrycker andelen fosfor som blir kvar i jorden efter växtperioden, har minskat med 80 procent sedan år 1995. Fosfor är en sinande naturresurs som blir allt dyrare, och för jordbrukarna utgör den en ansenlig produktionsinsats. Fosforn i den stallgödsel som uppstår i Finland skulle räcka till för att tillgodose åkrarnas fosforbehov, men i vissa delar av Finland uppkommer det mycket mer stallgödsel än vad som behövs, och i andra delar uppstår desto mindre. Som bäst utvecklas processningen och transporten av stallgödsel för att det här återvinningsbara organiska gödselmedlet ska kunna fördelas jämnare mellan de olika delarna av landet.

Östersjöns tidiga skeden är orsaken till att det på Finlands västkust finns vidsträckta områden där de djupare markskikten är mycket sura. I odlade områden tilltar surheten när grundvattennivån sjunker, och det vatten som kommer från åkrarna kan till och med vara så surt att det ger upphov till fiskdöd. För att den här utvecklingen ska hejdas främjar miljöersättningssystemet reglerbar dränering, som kan hålla grundvattennivån hög särskilt utanför växtperioden. Investeringsstöd kan beviljas för att anlägga reglerbar dränering.

Ur marken frigörs växthusgaser när organiskt material bryts ner. De frigjorda mängderna är störst på torv- och mulljordar. I miljöersättningssystemet ingår insatser som främjar långvarig vallodling och höjer grundvattennivån; de bromsar upp den process där organiskt material bryts ner och därmed utsläppen av växthusgaser. Utsläpp av växthusgaser uppkommer också när stallgödsel sprids, och det gör också ammoniakutsläpp. Med hjälp av stödsystemet främjas placeringen av flytgödsel i mark. I och med att ytspridningen minskar blir också utsläppen mindre, och kvävet i flytgödseln blir mer tillgängligt för växterna.

Jordbruket upprätthåller biodiversiteten

Jordbruket upprätthåller öppna landskap och ängar, den enda livsmiljön för många hotade arter. Många djur- och växtarter lever också i våtmarker. På åkrar och åkerrenar lever många arter som drar nytta av jordbruket, exempelvis lever häckande fåglar på åkrar och i angränsande skog, och insekter trivs på dikes- och åkerrenar.  

Eftersom åkrarna utgör bara omkring 7 procent av Finlands yta är det mycket ont om öppna områden, och den öppna livsmiljö som jordbruket har skapat är en viktig faktor för mångfalden av arter i vårt skogrika land. Mångfalden ökas i synnerhet av betesområdena. De värdefullaste av dem vad artrikedomen beträffar är vårdbiotoper och andra naturbeten samt ängar som inte har använts som åker eller som slutade att användas som åkrar innan det blev vanligt att använda handelsgödsel. De arter som hör hemma på öppna områden har av hävd trivts på områden där skog har brunnit, på stränder eller berg, och många arter är ett minne från den tid då stora växtätande däggdjur betade på det nordliga halvklotets stäpper.  

I vilken mån arterna klarar av att leva i jordbruksområden är en fråga om vilket jordbruk som bedrivs och vilka jordbruksmetoder som används. Krympande åker- och dikesrenar, användning av bekämpningsmedel, vissa bearbetningsmetoder och exempelvis minskad husdjursskötsel och betesgång kan göra jordbruksmiljön till en sämre livsmiljö för olika arter.

För att jordbruksmiljöns mångfald ska främjas innehåller miljöersättningssystemet åtgärder som riktas dels till åkrar, dels till andra jordbruksområden än åkrar. Naturvårdsåkrar med vall, mångfaldsåkrar och främjande av växttäcket vintertid erbjuder livsmiljöer särskilt för åkerfåglar och sådana däggdjur som lever i åkerområden. Tran-, gås- och svanåkrarna har syftet att minska de skördeskador som flyttfåglar åstadkommer. Inom den ekologiska produktionen är det förbjudet att använda bekämpningsmedel.
Miljöavtal med inriktning på mångfald och landskapsvård främjar en planmässig skötsel av vårdbiotoper, naturbetesmarker, åkrarnas kantområden och åkerholmar.  

En högre ersättningsnivå uppmuntrar till skötsel av de värdefullaste objekten. Fastän jordbruksnaturens mångfald redan länge har varit på tillbakagång spelar insatserna i miljöersättningssystemet en viktig roll för finansiering av vården av biodiversiteten i Finland.

Miljöersättningssystemet upprätthåller också uppfödningen av inhemska lantraser och bevarandet av lantrasernas genom samt upprätthållandet av ursprungsväxter i enlighet med målen för de nationella programmen för genetiska resurser.