Konst kan bidra till nya perspektiv också i projektvärlden

Konst kan bidra till nya perspektiv också i projektvärlden

När en forskare kommer från vetenskapsvärlden till den praktiska gräsrotsnivån, blir det första steget att hitta ett gemensamt sätt att se på saken med målgruppen. Om det inte räcker med ett gemensamt språk, kan konsten vara till hjälp.

Naturresursinstitutets specialforskare Irene Vänninen stötte på kommunikationsproblem när hon startade ett innovationsprojekt för växthusodlare i Närpes. Det berodde inte på språket, utan på olika synvinklar. De första mötena med odlarna genomfördes utan att parterna förstod varandra fullt ut.

- Jag bjöd in odlarna till sessioner och de talade om pannrumsmöten. Vi hade ett gemensamt språk, men olika kognitiva begrepp, minns Vänninen.

Målet för projektet Från tomatrike till innovativt växthuskluster var att förstärka och utveckla innovationsverksamheten inom det österbottniska växthusklustret för att försäkra sig om att området även i fortsättningen är konkurrenskraftigt och på toppen av sin bransch. Vänninens och odlarnas problemrymd, dvs. potentiella sätt att förstå vad problemet gäller, avvek dock från varandra.

- Vid utveckling av växthusodlingen har man vanligen utgått från att förbättra odlingsteknikerna, men nu måste vi ta in en ny problemrymd som omfattade marknaden, konsumenterna och hela kedjan. 

Ett problem var att beskriva utvecklingsutmaningarna så att projektets målgrupp kunde ta dem till sig. När det blev dags att bestämma sig för vad som skulle utvecklas så presenterades det ingen tungläst rapport. För odlarna hade konstaterat att de inte är av den läsande sorten. Med i bilden kom då konst och en typisk svenskösterbottnisk uttrycksform, revyn. Vänninen engagerade Sören Storback, som skrivit och regisserat revyer varje år i Pörtom i Närpes. Så uppstod Växthusrevyn, som gör iakttagelser om växthusodlarnas problem.

 

 

- Bra konst ska ge sina åskådare ett nytt perspektiv och jag hoppas att revyn har gjort intryck på människorna och att frågan lyfts fram också på bredare front. Jag fick höra att problematiken blev tydlig. För min egen del blev det också lättare att kristallisera vad som behöver göras. 

Det var inte bara kommunikationssättet eller målgruppens attityder som ändrades i projektet, utan också projektledaren måste ändra sig. Vänninen beskriver den processen med termen strategisk irritation. Det avser förändringens initialskede, där t.ex. projektledaren vet att något måste ändras, men inte hur det ska göras.

- Läget får inte pågå för länge, utan man måste förstå vad som behövs för förändringen. För min del hade det att göra med min kommunicering och hur jag kunde utveckla den. Jag gick bl.a. med i föreningen Kriittinen korkeakoulus talarskola för att få min röst hörd. Alltså för att jag skulle kunna ta bättre hänsyn till åhörarna och tala på deras språk och med deras begrepp. 

Vänninen fick sin röst hörd och Växthusrevyn, som uppfördes på Närpes Tomatkarneval 8.7.2017 och vid evenemanget Slättens mat och mystik, lockade ca 250 åskådare. I stället för att slumpmässigt haka upp sig på vissa problem byggde projektet en helhetsbild av situationen och argumenterade för varför vissa åtgärder vidtas och vad man ska satsa på att utveckla.

- Det uppstod en gemensam syn på växthusrikets största utmaning. Utmaningen är att få konsumenternas behov och globala trender att styra produktionen i stället för producenternas behov.

 

Irene Vänninen presenterade sitt projekts insikter på Österbottens NTM-centrals nätverksdag i november. I arrangemangen ingick Landsbygdsnätverkets servicepaket. 

Text: Kirsi Tikkanen Lyhde II-projektets informatör i Österbotten
Foto: Vilma Mutka, Mukamas Learning Design (Illustrationen) ja Kirsi Tikkanen