Integrering genom att leva med i vardagen

Integrering genom att leva med i vardagen

Åt Punkalaidun tog Maarit Tiittanen fram en modell för integrering på gräsrotsnivå som hon nu tillämpar vid Evangeliska institutet i Karkku. Det viktigaste i modellen är närvaro och engagemang.

Målet för Punkalaiduns modell var att de som kommit till Finland skulle få förvärvsarbete och integreras så bra som möjligt i det dagliga livet här. Efter studierna fick deltagarna antingen jobb direkt eller också kunde de bekanta sig med olika uppgifter som senare ledde till jobb för en del.
– Det lönar sig inte att uppfinna hjulet på nytt, därför har integrationsmodellen förts ut också annanstans i Finland och runtom i Europa. Nu använder jag mig av modellen tillsammans med cirka 60 invandrare vid Evangeliska institutet i Karkku, berättar Maarit Tiittanen.
Projektet Kotona Karkussa (sv. Hemma i Karkku) har fått finansiering från Leader Joutsenten reitti.
– Leader Joutsenten reittis verksamhetsledare och projektrådgivare har varit viktiga medarbetare till mig. Leader har blivit som en familj som gör mycket tillsammans, berömmer Tiittanen.

Punkalaidun en föregångare inom integrering

Tiittanen utvecklade ursprungligen integrationsmodellen från noll år 2011. Projektet som planerats bli tvåårigt förlängdes till tre år tack vare de utmärkta resultaten. Punkalaidun var en föregångare, för ingen annanstans hade något motsvarande genomförts.
– Egentligen är det inget märkvärdigt med modellen. Det är sist och slutligen frågan om att behandla människor som människor och att leva livet tillsammans med dem på gott och ont. Individuell handledning är A och O, säger Tiittanen.

I praktiken betyder det här att lära sig vardagen tillsammans.

– Vad betyder det att studera, hur går man i affärer och vad köper man där? Eller hur fungerar en spis, ett kylskåp eller en dusch? Hur klarar man av till exempel FPA- eller bankbyråkratin? Eller får man plocka höns på bakgården? Tiittanen räknar upp frågor som kommit fram.

Kunnandet i användning

Tiittanen har som hederssak att känna de människor som hon jobbar med. Därför intervjuar hon var och en och tar reda på vad de har gjort i sitt hemland.
– Jag vill veta vad de kan och vad de är intresserade av. Bara på det sättet kan jag hjälpa dem att finna ett yrke här.

En ung man berättade att han var skräddare i sitt hemland. Tiittanen skaffade honom en symaskin, tyger och tråd som donation.
– Mannens min när han kom underfund om saken var värd att se. Han är en kunnig skräddare som har sytt t.o.m. kostymer i sitt hemland. Det är bra för självkänslan att få göra sådant som man är bra på, betonar Maarit Tiittanen.

Ett problem för många är att de är analfabeter också på sitt eget modersmål.
– Ibland känns det som att man redan har sett allting, men alltid dyker det upp nytt av alla slag. Ingen dag är den andra lik.

Man måste tycka om människor

Maarit Tiittanen var ungdomskoordinator vid Finlands Röda Kors Satakunta distrikt när hon ombads ordna med nödinkvartering för asylsökande med några timmars varsel. Det ena ledde till det andra – snart märkte hon att hon jobbade heltid med asylsökande och invandrare.

– Jag hör ordet ”mamma” då och då. Dessa är vanligen unga människor som inte har någon annan med sig här. Det här är ett hårt jobb som du måste brinna för. Man måste tycka om människor, sammanfattar Maarit Tiittanen.