Färre djur och mer frihet ger kraft och arbetslust för svinuppfödaren

Färre djur och mer frihet ger kraft och arbetslust för svinuppfödaren

- Vi har ett bra utgångsläge med tanke på framtiden när vi kan välja vad vi gör. Att få bestämma över sig själv och sitt jobb är nog en av de viktigaste bitarna för att orka med arbetet. Vi har möjlighet att påverka priset och till vem vi säljer, det har man inte i vanliga fall. Det var ett modigt beslut av pappa att gå in för den här inriktningen, men jag ser hur det har påverkat honom positivt.

På Ollikkala svingård i Vichtis bor svinen på halmbäddar, äter mat som producerats på gårdens egna åkrar och har betydligt fler kvadratmeter per djur än vad minimikraven förutsätter. Suggorna föder sina kultingar i gruppboxar och kultingarna får dia fram till nio veckors ålder.

I dag arbetar Veera Ollikkala tillsammans med sin pappa Jari Ollikkala på hemgården i Vichtis. På gården finns 30 suggor och årligen föder man upp cirka 700 slaktsvin. Även om hon är nu är anställd, så tar hon del av företagarens vardagsfunderingar. Inom några år ska man fatta beslut gårdens framtid, om Veera ska ta över svinuppfödningen, hur hon vill utveckla verksamheten eller om framtiden är något helt annat.

Från mode till svin

Det var ingen självklarhet att Veera Ollikkala skulle satsa på jordbruk eller djur. Hon började studera inom klädbranschen, men när det blev dags att fundera på vad hon egentligen ville jobba med sökte hon in till agrologutbildningen i Mustiala. Då pappa fick höra om dotterns nya planer konstaterade han att ”Vår Veera upphör inte att förvåna.”

Nu har far och dotter jobbat sida vid sida i ett par år.

- Det har fungerat bra, vi känner ju varandra och kan nästan läsa varandras tankar. Men vi har som regel att inte prata jobb på helgen när vi träffas.

Genom studierna har Veera Ollikkala fått många bekanta i samma bransch. Att kunna prata med andra som förstår vad en jordbrukares vardag går ut på är nödvändigt för att orka anser hon.

- Vi samarbetar med grannen kring en del av odlingen, han tröskar åt oss och sår en del. Det samarbetet ger oss alla tid att göra det vi är bäst på, samtidigt som vi kan dela med oss av våra erfarenheter.

Inga grisningshäckar

De två senaste åren har man på Ollikkala utvecklat verksamheten genom att satsa mer på djurens välmående. Man använder inte grisningshäckar utan suggorna bor i mindre grupper, 3-5 suggor tillsammans med sina kultingar. Kultingarna får dia tills de blir kring nio veckor. Då har suggan redan aktiv börjat vänja dem av med diandet. Om man skulle utnyttja svinhuset maximalt, ha högsta tillåtna antal suggor per kvadratmeter, så skulle djuren vara fler. Det är ett medvetet val att ge djuren mer utrymme.

Alla djur har rejält med halm att böka i på sina avdelningar. Enligt Veera Ollikkala är man den enda gården i landet där djur i alla åldrar genomgående har halm att böka i.
- Halmen är mångsidig, den fungerar som strö, den ger fibrer, den ger sysselsättning att böka i och den ger värme för smågrisar om de gräver in sig i halmen.
Både halmen och fodret, i huvudsak korn och bondbönor, kommer från de egna åkrarna.

Gården har valt att ha betydligt färre djur än vad som skulle vara möjligt i förhållande till ytan. Alla djur har också rejält med halm att böka i. Satsningen på djurens välmående gör att arbetet känns meningsfullt tycker Veera Ollikkala.

Bra att se med nya ögon

Sedan många år tillbaka samarbetar gården med Helsingfors universitet, bland annat gör veterinärstuderande den del av studierna som gäller grisar på gården. Det gör att det hela tiden rör sig olika människor på gården och det är bra tycker Veera Ollikkala.
- På många gårdar är man rädda för att släppa in nya människor, men jag tycker det är bra att få utomståendes syn på hur saker görs på gården. De kan komma med lösningar som de sett annanstans eller hört om och som vi inte ens skulle tänka på.

Läget, invid riksväg 25 i Vichtis ger möjligheter till direktförsäljning och närheten till huvudstadsregionen gör det möjligt att sälja närproducerad mat till en stor kundkrets. Samarbetet med slakteriet i Urjala ger helt andra möjligheter att själv styra verksamheten än om man skulle vara knuten till en stor kedja.

Att vara svinuppfödare är en livsstil, det är ett arbete som upptar tankarna 24/7 om man inte är försiktig, säger Ollikkala. Att värdesätta sin egen fritid är sak som hon tror att många bönder borde bli bättre på.

- Man måste komma bort från gården för att kunna koppla bort tankarna. Jag har sett min pappa jobba med det här under hela min barndom och för honom har det varit viktigt att kunna resa bort med familjen två gånger i året. Det har varit möjligt eftersom här funnits anställda som kunnat ta över.

Veera Ollikkala talade om ork och utveckling på en temadag om djur och djurägares välmående i Vanda 15.11.2017. Arrangörer för dagen var Vår Nylandsbygd - Meidän Uusimaaseutu. Föreläsningarna under dagen behandlade bland annat den nya djurskyddslagen, övervakning och djurägarens eget välmående.

Dagens material finns tillgängligt på nylandsbygd.fi

 

9.1.2018