Bredbandsteknik enligt behov och område

Det snabbast möjliga bredbandet är helt av optisk fiber.

Abonnemang av optisk fiber som erbjuds konsumenter kan uppnå en hastighet på 1 Gbit/s. Dessa bredbandsabonnemang kallas ofta för fiber till hemmet (FTTH).

• FTTH (Fiber to the Home), fiber till hemmet. Fiberkabeln kommer till det tekniska utrymmet i enfamiljshus eller till bostadslägenheten i höghus.

Även om alla stamnät baserar sig på optisk fiber, är de flesta uppkopplingar till finländska hem genomförda på något annat sätt än med fiber. Dessa andra sätt är: fiber till husfördelaren (FTTB) eller fiber till gatufördelaren (FTTC eller FTTN).

• FTTB (Fiber to the Building), fiber till husfördelaren. Fiberkabeln kommer till det tekniska utrymmet i ett höghus eller radhus, och därifrån har resten av uppkopplingen till varje bostadslägenhet (inomhusnätet) genomförts med ett generellt kabelnät eller med traditionella telefonkablar av koppar. Husbolaget äger inomhusnätet och svarar för att det fungerar.

• FTTC eller FTTN (Fiber to the Curb/Node), fiber till gatufördelaren. Fiberkabeln kommer till en områdes- eller gatufördelare som betjänar flera fastigheter, och resten av uppkopplingen har genomförts med traditionella telefonkablar av koppar. En teleoperatör äger accessnätet (abonnentförbindelsen) som finns mellan fördelaren och fastigheten och svarar för att det fungerar. I FTTC är telefonkabelavsnittet längre än i FTTB. Det betyder att optisk fiber är längre borta från användaren. Därför är den uppnådda hastigheten långsammare med FTTC än med FTTB.

Snabba fasta bredbandsförbindelser genomförs också via kabel-tv-nätet, där den nyaste DOCSIS-tekniken möjliggör en nedladdningshastighet på över 1 Gbit/s. Stamnätsuppkopplingar i kabel-tv-nätet har också genomförts med optisk fiber som möjliggör en tillräcklig hastighet och kapacitet för flera samtidiga användare. Fiberförbindelsen kommer i allmänhet till en kvarterfördelare som betjänar flera byggnader, och avsnittet från kvarterfördelaren till användare har genomförts med koaxialkablar.

Nya teknologier snabbar upp koppar

Om avståndet från operatörens utrustningsutrymme är cirka 1,5 kilometer, kan den uppnådda hastighetsnivån med ADSL-tekniken vara 20 Mbit/s. Om avståndet är mycket längre, t.ex. 5 km, är hastigheten sällan över 2 Mbit/s. Detta beror på att signaldämpningen är högre i kopparkabel än i fiber och dessutom är den mer utsatt för externa störningar.

Nya teknologier som utnyttjar kopparnätet har utvecklats aktivt vid sidan om optisk fiber. Nya accesstekniker möjliggör användningen av abonnentförbindelser av koppar vid utbudet av snabbt bredband samtidigt som det optiska fibernätet byggs ut närmare hemmen och kopparnätets avsnitt av förbindelsen förkortas. Maximihastighet för till exempel en FTTC-förbindelse som genomförts med VDSL2-tekniken kan vara över 100 Mbit/s, om kopparnätsavsnittet är tillräckligt kort, högst några hundra meter. En mera utvecklad Vplus kan erbjuda till och med över 300 Mbit/s.

För korta FTTC-förbindelser samt för FTTB-förbindelser med traditionellt kopparnät bara i husets inomhusnät är det möjligt att använda G.fast- eller XG-fast-teknik. Med dem är det möjligt att uppnå en hastighet på flera hundra megabit/s, till och med över en gigabit/s.

För tillfället testar operatörerna de nya teknikerna i Finland och därför finns de ännu inte allmänt tillgängliga. Om husbolagets inomhusnät har genomförts med ett generellt Ethernet-kabelnät, kan hastighetsnivån på 1 Gbit/s uppnås med dagens nätverksutrustning.

Trådlösa förbindelser är ett alternativ

Abonnentförbindelser kan även genomföras med hjälp av trådlös teknik, om det inte finns ett abonnentförbindelsenät eller om det är svårt att bygga ett nytt nät på grund av förhållandena eller om det är för dyrt att bygga det. Då dras optisk fiber till operatörens accesspunkt varifrån förbindelsen fortsätter till kundens hem eller verksamhetsställe via radio.

För en trådlös förbindelse kan man använda lediga frekvenser (t.ex. WLAN/Wi-Fi) eller för mobilanvändning reserverade 3G- eller 4G-frekvenser. Hastigheten är betydligt långsammare än i det fasta nätet, men med trådlös teknik kan man oftast erbjuda lämpliga förbindelser för basanvändning till områden som saknar utbud av fasta nät.

För trådlösa bredbandsförbindelser till hemmen kan man använda stora, fast monterade och riktade antenner som pålitligt och snabbt kopplar upp en förbindelse. Detta lyckas nödvändigtvis inte lika bra med bärbara mobila terminaler som inte har en extern antenn.

Fast monterade WLAN/Wi-Fi-bredbandsförbindelser används nästan inte alls i Finland. Det kopparbaserade telefonnätet byggdes i sinom tid till nästan varje hem men det kan inte användas för att erbjuda snabba förbindelser överallt. När operatörerna har avvecklat det gamla nätet har de blivit skyldiga att erbjuda minst motsvarande förbindelser med mobilt 3G- eller 4G-bredband.

I flera länder i mellersta Europa används WLAN/Wi-Fi mera allmänt, eftersom man inte tidigare har byggt något annat nät i glest bebyggda områden eller i avlägsna byar. I Finland har mobilt bredband, som är oberoende av var användaren befinner sig, varit populärare än i det övriga Europa (abonnemang till smarttelefoner, surfplattor, osv.).

En av de nya trådlösa lösningarna för snabbare abonnentförbindelser är så kallad Hybrid-DSL-LTE som förbinder det fasta kopparnätet och den trådlösa 4G-förbindelsen till ett abonnemang. Den grundläggande hastigheten produceras via det fasta nätet, och när man tillfälligt behöver snabbare hastigheter, används LTE-nätet jämsides med det fasta nätet.

Källor: Nokia Solutions and Networks Oy, Ericsson AB